Är hemma en fredag. Pappa konstaterade att det var första fredagen sen i augusti. Normalt tror jag. Sportlovet där alla åker iväg, tar sitt pick och pack och flyr från verkligheten. Själv står jag kvar, båda fötterna på en osäker mark i en verklighet som may or may not be real.

Jag funderar ganska mycket. Framförallt över samhället, hela världen. Vill gärna tro att jag kan göra en förändring. Vara den där personen som gav gav och gav, motiverade och inspirerade. Den där stommen som stabiliserar och förverkligar. I wanna make a change, helst för hela världen. Vill ju bara att alla ska må bra och slippa allt det där som man bara lider av.

Det var då en gång när det blev lite för mycket för alma. Blev hopplöst sorgsen när jag insåg att min plan aldrig skulle kunna genomföras. Inte på direkten iallafall, inte när man är sexton år och har ett eget liv att leva, sa min mor klokt. Fick ångest över min otillräcklighet, mitt slöseri och min bortskämdhet, skämdes för mitt liv. Då ringde Annelie till mig och sa exakt såhär, "Alma, du kan inte förändra hela världen, och du är betydelsefull, du är betydelsefull för oss, du gör skillnad för oss"

Blev en slags brytpunkt. Jag fick banka mig upp ur sängen, dra och slita bort mitt självömkande och börja om. J och jag diskuterade och kom fram till att om vi gör skillnad för en person, kan den göra skillnad för någon annan. Ett slags dominospel, bara att istället för att fälla brickorna, reser de sig.

Det kan man faktiskt tänka på. Vi måste ställa upp för varandra, mänskligheten. Slutavasåsvenskochvågastickaut. Kan bli fint.

Detta inlägg kändes så själviskt. Hatar att skriva om mig själv sådär. Ska fråga J om det var själviskt. Publicerar det ändå. Det är ju ändå min blogg. På något vis.

Matriellltjej, barfota. Som kanske inte är som du tror.