Känns tufft ändå. Att låta sig själv bli så pass påverkad, förlamad av krav. Uppgift efter uppgift, slängs rakt mot ansiktet, du trycks upp mot väggen, kniven mot strupen, allt är förlorat, ångesten övertygar och dominerar och där. Just i det ögonblicket låter du dig falla, du hoppar ner i kaninhålet men en önskan om att du aldrig mer hamnar där igen, ändå är du kvar. Kravlar i sorg, baddar såren med salt och det går åt helvete med allt.

MEN. På något sätt så får man väl börja leva ändå. Försöka skingra sina tankar och hitta sin väg framåt. Tar ett kliv bakåt för att finna modet att ta det som komma skall med stormsteg, kvicka steg mot världen.