Ska jag vara charmig och småkul, skulle jag svara getingar, katter, illamående och kladdiga fingrar. För det är också sant, men ack så lättsamt och sprickande.

Jag vill leka mystisk och djup. Jag svarar döden. Stannar upp. Vänder runt. För döden är något som vi alla måste acceptera, forma våra arma kroppar kring och leva med. Livet är till för att dö ut. Naturligt.

Det finns så många svar. Men något som förenar oss alla, håller oss upptryckta mot väggen förlamade av skräck. Vår alles kära vän, tiden. Du kära år, månad, dag, timme, minut och sekund. Varför ska du dra iväg så fort? Varför försvinner du och lämnar oss stackars satar efter för att förfalla.

Jag suckar lite. För jag få aldrig något grepp om detta. Hur ska man kunna leva i nuet och leva varje minut som den våre den sista? Snälla sluta upp. Man försöker så gott det går. Man behöver ha kvällar som dessa, sitta i sitt rum, ful och skriva blogg. Fatta det då. Jag orkar inte resa mig och ha kul. Jag ska försöka ha ett sommarlov som är fritt från stress. Där man gör vad fan man vill och inte tänker en sekund på klockan. Det är skitsamma att du vaknar upp en dag, 40 år och i en jävla livskris. För något har du ändå gjort.

äääh. orkar inte babbla mer. Om kompisar ser detta inlägg. SÅ vill jag gärna att vi från och med bestämmer att vi skicka dagliga doser av "heeeej, ja ligger på en strand och mår så jävla pruttbra, BLABLA" som man inte ens behöver svara på. Lite kärlek. Ja ska iaf börja med det så räkna med sms.

Vill EmmA LydiA OCH sofiE ses på lördag?

nämen här var jag väl också glad? trots att jag hade massa smink i 30 gradig värme. Man är som man är.