Ibland väcks ett sting av panik inom mig. Inget massivt som blommar upp till en vild orkan utan mer som smekningen utav en vindpust. Det känns som att jag sitter på ett tåg, huvudet mot den kalla rutan, blicken ostadig, di ser allt men ingenting. Det känns som hela livet svischar förbi i en vansinnig fart och du försöker med all din kraft att greppa något men händerna kan inte hållas still. Det rinner ifrån dig. Dagarna, timmarna, sekunderna.

Tiden går och inget går att få tillbaka.